The Porvoo Churches


	Introduction \| Common Statement \| Links \| Prayer Diary \| Contacts \| Porvoo in the past 4 years \| Interchange \| Young Porvoo \| Events \| Resources \| Archive \| Home \|

BORGÅ - ÖVERENSKOMMELSEN

4 - BISKOPSÄMBETET I TJÄNST FÖR KYRKANS APOSTOLICITET

34	Det har länge varit ett problem att finna en gemensam syn på biskopsämbetet och dess relation till successionen. Under reformationstiden vigde alla våra kyrkor biskopar (ibland brukades termen superintendent som synonym för biskop) till biskopssäten, som fanns redan i förreformatorisk tid. Man klargjorde därmed sin avsikt att vidareföra den ena, heliga, allmänneliga och apostoliska kyrkans liv och ämbete. I vissa områden bevarades den historiska biskopssuccessionen genom vigning utförd av biskop, medan på andra håll i ett fåtal fall biskopar eller superintendenter vigdes av präster i överensstämmelse med vad man uppfattade varit fallet i den tidiga kyrkan. En följd av detta var bristande enhet mellan våra kyrkors ämbeten och sålunda ett hinder för gemensamt vittnesbörd, tjänst och uppdrag. Brottet i den episkopala successionen har likväl i dessa kyrkor alltid åtföljts av en vilja och av åtgärder att säkra den apostoliska kontinuiteten i kyrkan som en evangeliets kyrka betjänad av biskopligt tillsynsämbete. Dessa kyrkors fortsatta traditioner visar deras trohet mot kyrkans apostoliska arv. Under de senaste hundra åren har alla våra kyrkor känt ett växande behov av att övervinna denna svårighet och att ge ett gemensamt uttryck åt sin fortsatta delaktighet i den ena, heliga, allmänneliga och apostoliska kyrkans liv.
35	På grund av detta problem vill vi här presentera en omfattande genomgång av hela kyrkans apostolicitet och inom denna det apostoliska ämbetet, succession i biskopsämbetet samt den historiska successionen som ett tecken. Alla dessa hänger inbördes samman.
A	Kyrkans apostolicitet
36	"I trosbekännelsen bekänner kyrkan om sig själv, att den är apostolisk. Kyrkan lever i kontinuitet med apostlarna och deras förkunnelse. Samme Herre, som sände apostlarna, r alltjämt närvarande i kyrkan. Anden bevarar kyrkan i den apostoliska traditionen, intill dess att historien når sin fullbordan i Guds rike. Apostolisk tradition i kyrkan betyder kontinuitet i fråga om apostlakyrkans bestående karaktärsdrag: vittnesbörd om den apostoliska tron, förkunnelse och nytolkning av evangeliet, firande av dop och nattvard, vidareförandet av ämbetsmässigt ansvar, gemenskap i bön, kärlek, glädje och lidande, tjänande av de sjuka och behövande, enhet mellan de lokala kyrkorna och ett delande av de gåvor som Herren givit åt var och en."
37	Kyrkan av idag, liksom en gång apostlarna, har ansvar för att förkunna evangelium för alla folk, eftersom de goda nyheterna om Jesus Kristus uppenbarat Guds eviga plan för alltings försoning i hans Son. Kyrkan är kallad till trohet mot det normativa apostoliska vittnesbördet om dess Herres liv, död, uppståndelse och upphöjelse. Kyrkan mottar sitt uppdrag och kraften att fullfölja detta som en gåva från den uppståndne Kristus. Alltså, kyrkan som helhet är apostolisk. "Apostolicitet innebär, att kyrkan är sänd av Jesus för att vara till för världen, att delta i hans uppdrag och därför i dens uppdrag, som sände Jesus, att delta i Faderns och Sonens sändning i den heliga Andens kraft".
38	Gud den heliga Anden utgjuter sina gåvor över hela kyrkan (Ef 4:11-13, 1 Kor 12:4-11) och får därigenom män och kvinnor, lekfolk och ordinerade, att bidra till att bygga upp gemenskapen. Sålunda deltar hela kyrkan i förmedlingen av evangelium – varje medlem ger sitt bidrag – genom att troget uttrycka och gestalta de förblivande kännetecknen i apostlarnas kyrka vid en bestämd tid och på en bestämd ort. Av väsentlig betydelse för kyrkans vittnesbörd är inte bara hennes ord utan också medlemmarnas kärlek till varandra. Väsentlig är också kvaliteten av kyrkans tjänst till behövande människor, användningen av hennes ekonomiska och andra resurser, tillämpningen av rättvisa och effektivitet, fördelningen och utövandet av makt samt hur församlingarna firar gudstjänst. Allt detta är uttrycksmedel, som måste riktas mot Kristus, Guds sanna Ord, och ha sitt ursprung i den heliga Andens liv.
39	Sålunda återfinns den apostoliska successionens primära uttryck i hela kyrkans apostoliska tradition. Successionen uttrycker det bestående och därmed kontinuiteten i Kristi egen sändning i vilken kyrkan har del.
40	Inom ramen för hela kyrkans apostolicitet finns ämbetets apostoliska succession, som tjänar och fokuserar kyrkans kontinuitet i Kristus och dess trofasthet mot Jesu ord och gärningar, som förmedlats av apostlarna. Det ordinerade ämbetet har ett speciellt ansvar att vittna om denna tradition och att förkunna den på nytt med auktoritet i varje generation.
B	Apostoliskt ämbete
41	För att bygga upp kyrkan har Gud skänkt det apostoliska ämbetet, instiftat av vår Herre och vidarefört genom apostlarna. Det ordinerade ämbetets huvudansvar är att samla och uppbygga Kristi kropp genom att förkunna och undervisa i Guds ord, fira sakramenten och leda gemenskapens liv i gudstjänst, sändning och diakoni. Avskiljandet av en person för en livslång ordinerad tjänst genom bön, nedkallande av den heliga Anden och handpåläggning påminner kyrkan om att den mottar sitt uppdrag från Kristus själv och ger uttryck åt kyrkans fasta avsikt att leva i trofasthet mot och tacksamhet över detta uppdrag och denna gåva. Detta ena ämbetes olika uppgifter kommer till uttryck i dess struktur. Det treledade ämbetet av biskopar, präster och diakoner blev det allmänna mönstret för den ordinerade tjänsten i fornkyrkan. Snare genomgick det likväl avsevärda förändringar när det utövades praktiskt och utvecklas än i dag.
42	Guds gåvors mångfald kräver samordning, så att de kan berika hela kyrkan och dess enhet. Denna mångfald och mängden av uppgifter i tjänandet kräver ett samordnande ämbete. Detta är tillsynsämbetet, episkopé, en omsorg om hela gemenskapens liv, en pastoral omvårdnad om prästerna och en äkta omsorg om Kristi hjord så som Kristus befaller tiderna igenom och i enhet med kristna på andra orter. Episkopé (tillsyn) är ett hela kyrkans behov och att den trofast utövas i evangeliets ljus är av grundläggande betydelse för kyrkans liv.
43	Tillsyn över kyrkan och dess uppdrag är biskopens speciella ansvar. Biskopens ämbete är ett tjänstens och kommunikationens ämbete inom de troendes gemenskap och, tillsammans med gemenskapen som helhet, för världen. Biskopar förkunnar ordet, förvaltar sakramenten och utövar kyrkotukt som representativa pastorala ämbetsbärare för tillsyn, kontinuitet och enhet i kyrkan. De har pastoral tillsyn över det område de är kallade till. De tjänar apostoliciteten, katoliciteten och enheten i kyrkans undervisning, gudstjänst och sakramentala liv. De har ansvar för ledarskap i kyrkans sändning. Ingen av dessa uppgifter bör fullgöras isolerade från kyrkan som helhet.
44	Tillsynsämbetet utövas personligt, kollegialt och inom gemenskapens ram. Det är av personlig art, eftersom Kristi närvaro bland sitt folk kan markeras mest verkningsfullt genom den person, som ordinerats till att förkunna evangeliet och till att kalla församlingen att tjäna Herren i en enhet av liv och vittnesbörd. Det är kollegialt, för det första därför att biskopen samlar dem som är ordinerade till att dela ämbetets uppgifter och att representera gemenskapens angelägenheter. För det andra därför att biskoparnas kollegialitet förbinder den kristna gemenskapen på lokalplanet med den vidare kyrkan och den universella kyrkan med denna lokala gemenskap. Det är präglat av gemenskapen, eftersom utövandet av det ordinerade ämbetet är rotat i gemenskapens liv och kräver gemenskapens aktiva deltagande i upptäckten av Guds vilja och Andens ledning. I de flesta av våra kyrkor idag kommer detta till uttryck i synodal form. Tillsammans med andra ämbetsbärare och hela gemenskapen har biskoparna ansvar för att ämbetsauktoriteten i kyrkan förs vidare i ordnade former.
45	Tillsynsämbetets personliga, kollegiala och gemenskapsmässiga dimensioner kommer till uttryck på lokal, regional och universell nivå i kyrkans liv.
C	Biskopsämbetet i den apostoliska successionens tjänst
46	Den yttersta grunden för kyrkans trohet, i apostlarnas efterföljd, är Herrens löfte och den heliga Andens verksamma närvaro i hela kyrkan. Tillsynsämbetets kontinuitet skall ses inom ramen för hela kyrkans fortsatta apostoliska liv och uppdrag. Apostolisk succession i biskopsämbetet är ett synligt och personligt sätt att fästa uppmärksamheten på hela kyrkans apostolicitet.
47	Kontinuitet i apostolisk succession markeras genom en biskops ordination eller vigning. I denna akt samlas Guds folk för att bekräfta valet av och be för den som skall vigas. När den ordinerande biskopen och andra representanter under bön lägger händerna på den som viges åkallar hela kyrkan Gud, i tillit till hans löfte, att utgjuta den heliga Anden över sitt förbundsfolk (Jes 11:1-3, jfr Veni Creator Spiritus). Den bibliska handpåläggningsakten är innehållsligt rik. Den kan, bl a, betyda identifikation, uppdragsgivande eller välkomnande. Den används i många sammanhang: vid konfirmation, avlösning, helande och ordination. Å na sidan erkänns och konfirmeras den nådegåva, som Gud redan givit genom handpåläggning med bön. Å andra sidan fullkomnas den för tjänst i handpåläggningen. Dess precisa innebörd och avsikt som tecken bestäms av den bön eller deklaration, som åtföljer den. För biskopsämbetet gäller att ordination under bön och handpåläggning är att upprepa vad apostlarna gjorde, och vad kyrkan gjort tiderna igenom.
48	Vid en biskopsvigning är tecknet verksamt på fyra sätt: Först vittnar det om kyrkans tillit till Guds trofasthet mot sitt folk och till Kristi närvaro hos sin kyrka genom den heliga Andens kraft intill tidens slut. För det andra uttrycker det kyrkans avsikt att vara trofast mot Guds initiativ och gåva genom att leva i den apostoliska tron och traditionen. För det tredje uttrycker biskopars deltagande i handpåläggningen deras och deras kyrkors godkännande av den som vigs och därmed av kyrkornas katolicitet. För det fjärde överför det ämbetet och dess auktoritet i enlighet med Guds vilja och instiftelse. I vigningsakten mottar sålunda en biskop tecknet på gudomligt erkännande och ett bestående uppdrag att leda sin speciella kyrka i alla kyrkors gemensamma tro och apostoliska liv.
49	Den kontinuitet, som kommer till uttryck i en biskops vigning till biskopsämbetet kan inte skiljas från kontinuiteten i livet och vittnesbördet inom det stift till vilket han kallats. I de speciella förhållanden som råder i våra kyrkor är den kontinuitet, som kommer till uttryck i innehavet av de historiska biskopssätena, mer än personlig. Omsorgen att bevara pastoralt liv och tjänst i en struktur av stift och församling återspeglar en avsikt hos kyrkorna att fortsätta att utöva den allmänneliga kyrkans apostoliska tjänst åt ordet och sakramenten.
D	Den historiska biskopssuccessionen som ett tecken
50	Hela kyrkan är ett tecken på Guds rike. Vigningsakten är ett tecken på Guds trofasthet mot sin kyrka, framför allt i fråga om tillsynen av dess uppdrag. Att viga en biskop i historisk succession (dvs i avsiktlig kontinuitet alltifrån apostlarna själva) är också ett tecken. När kyrkan handlar så, förmedlar den sin omsorg om kontinuiteten i dess liv och uppdrag som helhet och styrker sin beslutsamhet att manifestera den apostoliska kyrkans förblivande kännetecken. För att göra tecknets innebörd fullt förståelig är det nödvändigt att i vigningsgudstjänsten ge en offentlig förklaring av kyrkans tro och en beskrivning av innebörden av det ämbete, som den nye biskopen kallas till. På så sätt får tecknet på historisk biskopssuccession en klar placering i sitt rätta sammanhang av fortsatt förkunnelse av Kristi evangelium och hans kyrkas uppdrag.
51	Användningen av den historiska biskopssuccessionens tecken garanterar inte i sig självt en kyrkas trohet mot den apostoliska tron, livet och uppdraget i alla dess delar. Under historiens gång har splittring kunnat uppträda inom kyrkor som använt sig av den historiska successionens tecken. Inte heller garanterar tecknet biskopens personliga trohet. Likafullt förblir bevarandet av tecknet en ständig uppfordran till trohet och enhet, en appell att vittna om och ett uppdrag att mer fullständigt förverkliga den apostoliska kyrkans bestående kännetecken.
52	Trohet mot hela kyrkans apostoliska kallelse bärs av mer än ett slags kontinuitet. Därför är en kyrka som bevarat den historiska biskopssuccessionens tecken fri att erkänna ett autentiskt biskopsämbete i en kyrka, som bevarat kontinuiteten i detta genom enstaka prästerlig/presbyterial ordination vid tiden för reformationen. På samma sätt är en kyrka som bevarat kontinuiteten genom en sådan succesion fri att gå in i en relation av ömsesidigt deltagande i biskopsvigningar med en kyrka som har bevarat den historiska biskopssuccessionen och att använda detta tecken utan att därför förneka sin tidigare apostoliska kontinuitet.
53	Det ömsesidiga erkännandet av våra kyrkor och ämbeten föregår teologiskt sett bruket av handpåläggningens tecken i den historiska succession. Återupptagandet av bruket av detta tecken innebär inte en negativ dom över ämbetena hos de kyrkor, som inte tidigare gjort bruk av detta tecken. Snarare innebär det ett medel att alltid och överallt göra kyrkans enhet och kontinuitet mer synlig.
54	I den utsträckning som våra ämbeten varit åtskilda har våra kyrkor saknat något av den fullhet som Gud önskar sitt folk (Ef 1:23, 3:17-19). Genom att gå vidare tillsammans och genom att betjänas av ett försonat och ömsesidigt erkänt biskopsämbete, kommer våra kyrkor att bli mer trogna sin kallelse och även mer medvetna om sitt behov av förnyelse. Genom ömsesidig delaktighet av liv och ämbete i närmare synlig enhet skall vi bli stärkta till att fortsätta Kristi uppdrag i världen.
E	Ett nytt skede
55	Genom graden av samstämmighet, som återgetts i det föregående, är det tydligt att vi har nått ett nytt stadium på vår färd tillsammans i tro. Vi har nått enighet om kyrkans väsen och syfte (Kapitel II), om dess tro och lära (Kapitel III), och särskilt om hela kyrkans apostolicitet, det apostoliska ämbetet inom den och biskopsämbetet i kyrkans tjänst (Kapitel IV).
56	På grundval av denna samstämmighet tror vi
		att våra kyrkor i tillförsikt bör erkänna varandra som kyrkor och inträda i ett nytt förhållande;
		att varje kyrka som helhet har bevarat en äkta apostolisk succession i vittnesbörd och tjänst (IV A);
		att varje kyrka till sig fått förmedlat ett apostoliskt ämbete för ord och sakrament genom bön och handpåläggning (IV B);
		att varje kyrka bevarat en ordnad succession i biskopsämbetet inom ramen för en kontinuitet i dess pastorala liv, vilken särskilt kommer till uttryck i biskopsvigningarna och i erfarenheter och vittnesbörd från de historiska biskopssätena (IV C).
57	I ljuset av allt detta finner vi att tiden är inne, då alla våra kyrkor tillsammans kan bejaka värdet och bruket av den historiska biskopssuccessionens tecken (IV D). Detta innebär, att de kyrkor, där tecknet under en viss tid inte använts, är fria att erkänna värdet av detta tecken och bör ta det i bruk utan att förneka sin egen apostoliska kontinuitet. Detta innebär likaså, att de kyrkor där tecknet har använts är fria att erkänna det faktiska biskopsämbetet och bör bekräfta den apostoliska kontinuiteten hos de kyrkor, där biskopssuccessionens tecken under en viss tid inte har använts.

Innehåll - Förord av ordförandena - Kap I - Kap II - Kap III - Kap IV - Kap V