| A |
Guds rike och kyrkans mysterium
och syfte |
| 14 |
Vår tid kräver något nytt
av oss som kyrkor. Vår gemensamma syn, så som den kommer
till uttryck i denna text om kyrkans väsen och enhet, har betydelse
för det sätt på vilket vi svarar på de utmaningar
vår tid ställer. Vi har kommit att se klarare, att vi inte
är främlingar för varandra utan "äger
samma medborgarskap som de heliga och har... hem hos Gud... har fogats
in i den byggnad som har apostlarna och profeterna tll grund och Kristus
Jesus själv till hörnsten" (Ef. 2:19-20). Genom
Guds nåds gåva har vi dragits in i Guds viljas sfär,
han som med sig vill försona allt vad han har skapat och upprätthåller
(2 Kor 5:17-19) för att befria skapelsen från allt slaveri
(Rom 8:19-22) och sammanfatta allting i enhet med sig själv (Ef
1:9f). Guds yttersta syfte och uppdrag i Kristus är återställandet
och förnyelsen av allt vad han gjort, Guds rikes ankomst i dess
fullhet. |
| 15 |
För att förena oss med sig själv
sände Fadern sin Son Jesus Kristus i världen. Genom Kristi
liv, död och uppståndelse uppenbaras Guds kärlek och
vi blir frälsta från syndens och dödens makter (Joh
3:16-18). Genom nåd mottagen i tro blir vi insatta i ett rätt
förhållande till Gud. Vi förs från död
till nytt liv (Rom 6:1-11), pånyttfödda, vi görs till
söner och döttrar och frigörs till liv i Anden (Gal
4:5, Rom 8:14-17). Detta är hjärtpunkten i kyrkans förkunnelse
av evangelium och genom denna förkunnelse samlar Gud sitt folk.
I varje tidsålder alltifrån apostlarna har det varit kyrkans
uppgift att förkunna detta evangelium i ord och gärning:
"Det vi har sett och hört förkunnar vi för
er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap
(koinonia), som är en gemenskap (koinonia) med Fadern och hans
son Jesus Kristus" (1 Joh 1:3). |
| 16 |
Tro är den av Gud givna insikten att
ljuset har kommit i världen, att Ordet blev människa och
bodde ibland oss och gav oss rätten att bli Guds barn (Joh 1:1-13).
Som liv i gemenskap med den treenige Guden för tron oss in, stöder
och när oss i kyrkans, Kristi kropps, gemensamma liv. Det är
förlåtelsens gåva, som befriar oss från syndens
fängelse och från vår ängsliga strävan
att rättfärdiga oss själva. Den befriar oss till ett
liv i tacksamhet, kärlek och hopp. Av nåd är vi frälsta,
genom tron (Ef 2:8). |
| 17 |
Till detta liv i gemenskap med Gud och
varandra (koinonia) kallas vi samman av evangeliet. I dopet förenar
oss den heliga Anden med Kristus i hans död och uppståndelse
(Rom 6:1-11, 1 Kor 12:13). I nattvarden närs och uppehålls
vi som lemmar i en och samma kropp genom delaktighet i Kristi kropp
och blod (1 Kor 10:16f.). Kyrkan och evangeliet är därför
med nödvändighet förbundna med varandra. Tron på
Jesus, som är Kristus, som grundval för Guds herravälde
växer fram ur evangeliets synliga och hörbara förkunnelse
i ord och sakrament. Det finns ingen förkunnelse av ord och sakrament
vid sidan av en gemenskap och dess ämbete.8 Därför
konstitueras kyrkans gemenskap av ordets förkunnelse och sakramentens
förvaltning, betjänade av det ordinerade ämbetet. Genom
dessa gåvor skapar och vidmakthåller Gud kyrkan och föder
dagligen tro, kärlek och nytt liv. |
| 18 |
Kyrkan som gemenskap måste ses som
redskap för Guds yttersta syfte. Den är till för Guds
ära, för att i lydnad mot Kristi sändning tjäna
mänsklighetens och hela skapelsens försoning (Ef 1:10).
Därför är kyrkan sänd till världen som ett
tecken på, redskap för och försmak av en verklighet,
som kommer från det som ligger bortom historien – Guds
rike. Kyrkan förkroppsligar frälsningens mysterium, hemligheten
om en ny mänsklighet försonad med Gud, där människorna
är försonade med varandra genom Jesus Kristus (Ef 2:14,
Kol 1:19-27). Genom sin diakonala och förkunnande tjänst
pekar den på Guds rikes verklighet och i den heliga Andens kraft
är den delaktig i det gudomliga uppdrag, i kraft av vilket Fadern
sände Sonen till att vara världens frälsare (1 Joh
4:14, jfr Joh 3:17). |
| 19 |
Den heliga Anden skänker gemenskapen
olika och varandra kompletterande gåvor. Dessa är till
för hela folkets gemensamma bästa och kommer till uttryck
i tjänande handlingar inom gemenskapen och för världen.
Alla medlemmar är kallade att, med gemenskapens hjälp, upptäcka
de nådegåvor de mottagit och bruka dem till att uppbygga
kyrkan och tjäna den värld, till vilken kyrkan är sänd. |
| 20 |
Kyrkan är en gudomlig verklighet,
den är helig och spränger ramarna för vår nuvarande
begränsade verklighet. På samma gång delar den som
mänsklig institution brustenheten hos den mänskliga gemenskapen
i dess tvetydighet och bräcklighet. Kyrkan är alltid kallad
till bot, förändring och förnyelse och är ständigt
beroende av Guds barmhärtighet och förlåtelse. Den
heliga Skrift ger en bild av en kyrka, som lever i evangeliets ljus: |
| |
|
den är en kyrka rotad och grundad i Herren Kristi nåd
och kärlek; |
| |
|
den är en kyrka, som alltid är fylld av glädje, som
beder oavlåtligt och är fylld av tacksägelse också
mitt i lidandet; |
| |
|
den är en pilgrimskyrka, ett Guds folk med ett nytt himmelskt
medborgarskap, ett heligt folk och ett kungligt prästadöme; |
| |
|
den är en kyrka, som gemensamt bekänner den apostoliska
tron i ord och liv, den tro som är gemensam för hela kyrkan
överallt och i alla tider; |
| |
|
den är en kyrka, med ett uppdrag till alla i varje ras och
folk, en kyrka som predikar evangelium, förkunnar syndernas förlåtelse,
döper och firar nattvard; |
| |
|
den är en kyrka, som betjänas av ett ordinerat apostoliskt
ämbete, ett ämbete sänt av Gud att samla och ge näring
åt Guds folk på varje ort och därvid förena
och länka dem samman med den allmänneliga kyrkan och de
heligas samfund; |
| |
|
den är en kyrka som genom sin synliga gemenskap uttrycker Guds
helande och förenande makt mitt i mänsklighetens splittring; |
| |
|
den är en kyrka, där gemenskapens band är starka
nog att sätta den i stånd att bära ett verksamt vittnesbörd
i världen, att värna och tolka den apostoliska tron, att
fatta beslut, att undervisa med auktoritet och att dela med sig till
de behövande av sitt goda; |
| |
|
den är en levande kyrka, öppen för det hopp, som
Gud ställt i utsikt, och för den rikedom och härlighet,
som Gud erbjudit den som sitt folks arvedel och för de omätliga
resurser, som Guds kraft öppnar för dem, som tror på
honom. |
| |
Denna bild av kyrkan är på intet
vis fullständig. Inte desto mindre utmanar den våra kyrkor
till trohet i livet och till ständig bot och förnyelse. |
| B |
Gemenskapens natur och enhetens
mål |
| 21 |
Den heliga Skrift tecknar bilden av kyrkans
enhet som en glädjerik gemenskap med Fadern och hans Son Jesus
Kristus (1 Joh 1:1-10) och därtill som en gemenskap dess medlemmar
emellan. Jesus ber, att lärjungarna skall bli ett, liksom Fadern
är i honom och han i Fadern, för att världen skall
tro (Joh 17:21). Eftersom kyrkans enhet har sin grund i det mysterium,
som emenskapen mellan personerna i Treenigheten utgör, hör
enheten med nödvändighet till kyrkans natur. Om Kristi kropps
enhet talas det i relation till "en enda ande... ett och
samma hopp.... En är Herren, en är tron, ett är dopet,
en är Gud och allas fader...." (Ef 4:4-6). Gemenskap
mellan kristna och kyrkor bör inte betraktas som en frukt av
mänsklig ansträngning. Den är redan given i Kristus
som en gåva att mottas, och "som alla goda gåvor
kommer också enheten från Fadern genom Sonen i Den helige
Ande". |
| 22 |
I detta perspektiv måste frånvaron
av enhet betraktas som en onormal företeelse. Trots vår
synd och splittring har den enhet vi är kallade till redan börjat
komma till uttryck i kyrkan. Enheten kräver att bli förkroppsligad
i en mer synlig, strukturerad form, så att kyrkan, genom den
heliga Anden, kan framstå som en enda Kristi kropp och som tecken
på, redskap för och försmak av Guds rike. Enligt detta
sätt att se är alla nuvarande samfundstraditioner provisoriska. |
| 23 |
Synlig enhet skall emellertid inte förväxlas
med uniformitet. "Enheten i Kristus skänkes oss inte
trots mångfalden och i motsättningen till denna utan med
och i mångfalden." Eftersom denna mångfald svarar
mot den heliga Andens många gåvor till kyrkan, är
mångfalden av grundläggande kyrklig betydelse, med konsekvenser
för alla delar av kyrkans liv. Den är inte bara en eftergift
för teologisk pluralism. Både kyrkans enhet och dess mångfald
har sin yttersta grund i gemenskapen hos Gud, den heliga Treenigheten. |
| 24 |
Bevarandet av enheten och vidmakthållandet
av mångfalden betjänas av gemenskapens band. Gemenskap
med Gud och med andra troende kommer till uttryck i ett och samma
dop som gensvar på den apostoliska förkunnelsen. Den kommer
också till uttryck i den gemensamma bekännelsen av den
apostoliska tron, i det gemensamma firandet av nattvarden, som uppbygger
Kristi ena kropp, samt i ett och samma ämbete, avskilt genom
bön och handpåläggning. Denna enhet kommer också
till uttryck i en kärlekens gemenskap, som innebär att de
kristna är förbundna med varandra i ett förpliktigande
förhållande, präglat av ömsesidigt ansvar, gemensamma
andliga gåvor och en skyldighet att dela med sig av sina världsliga
tillgångar. Redan i Apostlagärningarna kan vi urskilja
dessa gemenskapens band: "De som tog till sig hans (Petrus)
ord lät döpa sig,.... Och de deltog troget i apostlarnas
undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytande
och bönerna.... De troende fortsatte att samlas och hade allting
gemensamt" (Apg 2:41 ff.). |
| 25 |
I Apostlagärningarnas berättelse
betjänas detta liv i gemenskap av det apostoliska ämbetet.
Vi får en bild av hur detta ämbete fostrar mångfaldens
rikedom och samtidigt vidmakthåller enheten. Genom apostlarna
Petrus och Paulus missionsarbete blev också hedningarna döpta.
Inför hotet om splittring bekräftas detta radikala beslut
genom att kyrkan samlas till ett koncilium (Apg 15). Detta illustrerar
de apostoliska ledarnas roll och ställning inom kyrkans koncilier. |
| 26 |
En sådan uppfattning om gemenskapen
har beskrivits på följande sätt:
"Den enhet, som är given i Kristus och rotad i Gud den
Treenige, förverkligas i det förkunnade Ordet, i gemenskapen
i Sakramenten och i det av Gud insatta och genom ordination vidareförda
ämbetet. Den leves ut i trons enhet, den tro som vi gemensamt
betygar, bekänner och undervisar om och i den hoppets och kärlekens
enhet, som leder oss att förenas i en helt förpliktande
gemenskap. Den kräver den yttre synliga gestalt, vilken innefatar
både ett element av inbördes olikhet och andlig mångfald
och likaså ett element av historisk förändring och
utveckling. Denna gemenskap, som sträcker sig över alla
orter och tider, är kallad att finnas till i vittnesbörd
och tjänst för världen." |
| 27 |
Redan i Nya testamentet finns den skandal,
som splittringen bland de kristna utgör (1 Kor 1:11-13, 1 Joh
2:18-19). Kyrkor som av historiska skäl och på grund av
avsiktlig splittring inte är förenade i yttre måtto,
är genom sin tro förpliktade att arbeta och be för
att återfå sin synliga enhet och fördjupade andliga
gemenskap. Kyrkan ställs inför visionen av enheten som allt
skapats mål (Ef 1), då hela världen skall försonas
med Gud (2 Kor 5). Gemenskap är sålunda en försoningens
frukt och med nödvändighet en eskatologisk verklighet. Kristna
kan aldrig tolerera oenighet. Deras plikt är inte bara att bevara
och vidmakthålla utan också att främja och ge näring
åt högsta möjliga förverkligande av gemenskapen
mellan och inom kyrkorna. |
| 28 |
Det finns en mängd olika av varandra
avhängiga aspekter på detta slag av gemenskap. Denna omfattar
enighet i tro och gemensamt sakramentsfirande, som understöds
av ett förenat ämbete och former för kollegialt och
konciliärt samråd i fråga om tro, liv och vittnesbörd.
Dessa uttryck för gemenskap kan behöva konkretiseras i kyrkliga
lagar och förordningar. För att gemenskapen ska nå
sitt fulla förverkligande fordras att alla dessa synliga sidor
av kyrkans liv genomsyras av en djup andlig gemenskap, ett sammanväxande
i en och samma anda, ömsesidig omtanke och en omsorg om enhet
(Fil 2:2). |
