| A |
Nya möjligheter |
| 1 |
Genom Guds nåd samverkar anglikaner och lutheraner
över hela jorden i mission och tjänst och upptäcker
därvid hur mycket de har gemensamt. I Europa har våra kyrkor
levt sida vid sida i olika länder i århundraden. Under
avsevärd tid har våra kyrkor upprätthållit prästtjänster
för de egna kyrkomedlemmarna i varandras länder. Betydelsen
av dessa tjänster har ökat med den växande befolkningsrörligheten.
Där bägge kyrkotraditionerna finns i samma område,
som i Nordamerika, södra och östra Afrika, har nya relationer
utvecklats och nya lokala överenskommelser träffats. Samtidigt
växer gemenskapen mellan anglikaner och lutheraner i Europa.
Det övertygar oss om att tiden nu är inne att se över
och revidera gällande överenskommelser. |
| 2 |
Dessa överenskommelser, som möjliggör
olika grader av gemenskap, har bara delvis omsatts i praktiken. Så
har t ex den politiska situationen i de baltiska länderna under
50 år, från 1939 till 1989, förhindrat att de helt
och fullt genomförts. Överenskommelserna skiljer sig mycket
från varandra därför att anglikanerna tidigare har
gjort skillnad mellan de olika lutherska kyrkorna, först och
främst efter vilket förhållande dessa kyrkor har till
det historiska biskopsämbetet. De nordiska och baltiska kyrkorna
har emellertid alltid haft nattvardsgemenskap. Till detta kommer att
de nordiska länderna alltmer betraktas som en region och kyrkorna
har nu ett nära samarbete dels med varandra dels inom ramen för
Nordiska biskopsmötet och Nordiska ekumeniska rådet. Politiska
förändringar i Östeuropa har givit nytt hopp åt
kyrkorna i de baltiska länderna. De utvecklar nu ett eget liv
och bidrar mer och mer till den vidare gemenskapen. Samarbetet med
dem blir allt viktigare i en snabbt föränderlig situation
med nya möjligheter för kyrkorna. |
| 3 |
De nordiska och baltiska kyrkorna eftersträvar
förbindelser med de anglikanska kyrkorna i Storbritannien och
Irland, inte bara som enskilda nationalkyrkor utan också som
grupper av kyrkor. Kommissionen gläder sig åt nya kontakter
med Den evangelisk lutherska kyrkan i Litauen. Vi tror att en möjlighet
öppnar sig till e ny överenskommelse, som inte gör
åtskillnad mellan våra kyrkor. |
| 4 |
Vi stärks i denna övertygelse genom en klar
och tydlig teologisk samsyn i ett antal anglikansk-lutherska samtal.
Dessutom vittnar det officiella godkännandet av The Meissen Common
Statement mellan Church of England och Tysklands evangeliska kyrka
om en växande gemensam förståelse av vad Kyrkan är. |
| 5 |
Anglikaner och lutheraner får också stöd
av den bredare ekumeniska samsyn, till vilken ortodoxa, romersk-katolska
och protestantiska kyrkor har bidragit, när det gäller läran
om kyrkan, ämbetet och sakramenten. Denna samsyn har gjort det
möjligt för oss att komma förbi tänkesätt
och missuppfattningar, som hindrat sökandet efter enhet mellan
anglikaner och lutheraner. Särskilt viktig är förståelsen
av kyrkans mysterium som Kristi kropp, som Guds pilgrimsfolk, som
gemenskap (koinonia) och även som delaktighet i Guds uppdrag
i världen genom vittnesbörd och tjänst. Detta ger en
rätt ram för ett nytt sätt att närma sig frågan
om kyrkans ordinerade ämbete och om tillsynsfunktionen (episkopé). |
| 6 |
Framför allt ställs vi inför en gemensam
utmaning att aktivt delta i Guds sändningsuppdrag till våra
folk och vår världsdel i en tid med unika möjligheter,
en tid som rätteligen skulle kunna kallas kairos. |
| B |
Vår gemensamma grund som kyrkor |
| 7 |
Alla våra kyrkors tro, gudstjänst och andliga
liv har sin grund i den apostoliska kyrkans tradition. Vi står
i förbindelse med fornkyrkan och den medeltida kyrkan såväl
direkt som genom reformationstidens insikter. Var och en av oss uppfattar
sin egen kyrka som en del av Jesu Kristi ena, heliga, allmänneliga
(katolska) kyrka och som fullt delaktig i hela Guds folks ena apostoliska
sändning. Vi har del i den västliga kristenhetens liturgiska
arv liksom i reformationens betonande av rättfärdiggörelse
genom tro och dess betonande av ord och sakrament som nådemedel.
Allt detta kommer till uttryck i våra bekännelseskrifter
och liturgiska dokument och erkännes i allt större utsträckning
både som ett väsentligt band mellan våra kyrkor och
som ett bidrag till den vidare ekumeniska rörelsen. |
| 8 |
Trots geografiska avstånd och stora olikheter
i språk, kultur och historisk utveckling har de anglikanska
kyrkorna i Storbritannien och Irland och de lutherska kyrkorna i de
nordiska och baltiska länderna mycket gemensamt också i
fråga om gemensam historia. Anglosaxiska och keltiska missionärer
spelade en viktig roll i Nordeuropas evangelisation och grundade vissa
av de nordiska ländernas historiska biskopssäten. Det obrutna
vittnesbörd, som avlagts av biskopar, som efterträtt varandra
i stiften, och upprätthållandet av det pastorala och liturgiska
livet i alla våra länders katedraler och kyrkor är
ett viktigt uttryck för det kristna livets kontinuitet genom
århundradena och för enheten mellan kyrkorna i Storbritannien
och Irland och i Nordeuropa. |
| 9 |
Var och en av våra kyrkor har spelat en betydelsefull
roll i det egna landets sociala och andliga utveckling. Vi har varit
medvetna om vår sändning och vårt uppdrag till alla
människor i våra länder. De flesta av våra kyrkor
har i sina länder haft ett pastoralt och ibland också rättsligt
ansvar för befolkningsmajoriteten. Detta uppdrag utförs
i dag mer och mer i samarbete med andra kyrkor. |
| C |
Vårt gemensamma uppdrag idag |
| 10 |
Många ideologiska, sociala och politiska förändringar
i Europa ställer i dag våra kyrkor och folk inför
nya uppgifter och möjligheter.
Till dessa hör: |
| |
a |
en växande medvetenhet bland Europas folk om inbördes
beroende och ömsesidigt ansvarstagande och om behovet av att
rätta till de orättvisor, som många århundradens
europeiska krig lett till och som påverkat hela världen.
Detta gäller särskilt 1900-talets krig; |
| |
b |
nya möjligheter – särskilt omvälvande i Baltikum
– till evangelisation, re-evangelisation, pastoralt arbete i
alla våra länder och utmaningen att formulera den kristna
tron på nytt som svar både på en rådande materialistisk
livsstil och en längtan hos många efter andliga värden; |
| |
c |
ett behov av att reagera på det vacuum, som uppstått
efter sammanbrottet av ett monolitiskt, politiskt system i Östeuropa
och på den alltmer pluralistiska samhällstyp, som växer
fram både i Storbritannien och Irland och i de nordiska länderna; |
| |
d |
möjligheter att arbeta för fred, rättvisa och mänskliga
rättigheter, att minska klyftorna mellan de rika länderna
och de länder, som blivit utarmade och lider av orättfärdigt
ekonomiskt beroende och att slå vakt om de fattigas och marginaliserades
rättigheter och värdighet – särskilt gäller
detta invandrare, flyktingar och etniska minoriteter; |
| |
e |
en ekologisk debatt inom och mellan norra Europas länder, till
vilken kyrkorna har börjat bidra med en positiv skapelse- och
inkarnationsteologi, som tillmäter jorden och livet i alla dess
former ett bestående värde; |
| |
f |
ett behov av dialog och samförstånd med folk av andra
raser, kulturer och religiösa traditioner som medmänniskor
och medborgare i ett nytt Europa. |
| 11 |
Alla större kyrkor i Europa samråder nu om
dessa frågor, framför allt i uppföljningen av den
europeiska ekumeniska samlingen i Basel 1989, anordnad gemensamt av
Europeiska kyrkokonferensen (CEC) och Rådet för de europeiska
katolska biskopskonferenserna (CCEE). Vi är förpliktigade
att främja denna samrådsprocess och att spela en aktiv
roll i uppföljningen av de initiativ, som kommer därifrån.
Genom sådana gemensamma strävanden i vittnesbörd och
tjänst skall vi bygga vidare på den enhet, som vi redan
har, och bidra till en mer djupgående framtida enhet. |
| 12 |
I Lutherska världsförbundets och Anglikanska
kyrkogemenskapens vidare sammanhang har våra kyrkor blivit medvetna
om nödvändigheten av att ta itu med problem och uppgifter
i ett världsperspektiv. |
| 13 |
Inför alla de frågor, som uppkommer ur vårt
gemensamma uppdrag idag, kallas våra kyrkor att tillsammans
förkunna plikten att tjäna världen i stort och de samhällen,
där de är ställda. På samma sätt kallas
de att tillsammans förkunna det kristna hopp, som kommer av tron
och som ger livet mening i samhällen, som präglas av osäkerhet.
Vidare kallas de att gemensamt förkunna Guds helande kärlek
och försoning i samhällen, som sargats av förföljelse,
förtryck och orättvisa. Denna gemensamma förkunnelse
i ord och sakrament ger uttryck åt den hemlighet som ligger
i Guds kärlek, Guds närvaro och Guds rike. |
