The Porvoo Churches


	Introduction \| Common Statement \| Links \| Prayer Diary \| Contacts \| Porvoo in the past 4 years \| Interchange \| Young Porvoo \| Events \| Resources \| Archive \| Home \|

BORGÅ - ÖVERENSKOMMELSEN

FÖRORD av ordförandena

1	Nordeuropa har varit föremål för dramatiska omvälvningar under senare år. Många nya kontakter för handel, utbildning, turism och för samarbete i miljöfrågor utvecklas nu aktivt inom de nordisk-baltiska och de brittisk-irländska regionerna. I detta scenario av snabba förändringar har de anglikanska och lutherska kyrkorna en viktig roll och det föreliggande dokumentet visar visionen hos tolv sådana kyrkor med sammanlagt 50 miljoner medlemmar på väg in i en närmare gemenskap och olika former av praktiskt samarbete i sitt aktuella uppdrag.1 Det är en källa till stor glädje att de anglikanska och lutherska grenarna av västerländsk kristenhet, med så många gemensamma rötter och anmärkningsvärt likartade drag, har återupptäckt varandra under detta århundrade och börjat växa närmare samman.
2	Flera viktiga faktorer har påverkat tillkomsten av Borgå-överenskommelsen. Den första är den serie av teologiska samtal, som fördes mellan anglikaner och lutheraner i den nordisk-baltiska regionen mellan 1909-1951 och de överenskommelser som dessa ledde fram till.2 För det andra kom dessa kyrkor varandra mycket närmare också genom sådant som inte direkt rörde förhandlingar om kyrkans enhet. Detta gäller framför allt serierna av anglo-skandinaviska teologiska konferenser, som inleddes 1929, och pastoralkonferenser, som inleddes 1978 och alltjämt pågår. För det tredje skapades på 1970- och 80-talen ett nytt teologiskt debattklimat på världsnivå genom de bilaterala och multilaterala ekumeniska dialogerna. Det framgår särskilt tydligt av följande rapporter: Pullach 1973, Lima (BEM) 1982, Helsingfors 1982, Cold Ash 1983 och Niagara 1988.3 Framför allt har den sistnämnda rapporten kastat nytt ljus över gamla frågeställningar om tro och trosutövning.
3	Den direkta impulsen att gå utöver de tidigare överenskommelserna kom från personliga initiativ av ärkebiskop Robert Runcie, Canterbury, och ärkebiskop Bertil Werkström, Uppsala, som följdes upp av följande personer, nämligen Canon Christopher Hill och Canon Martin Reardon, England, domprost Lars Österlin, Sverige, och professor Ola Tjørhom, Norge. Vi står i tacksamhetsskuld till dem för deras framsynthet och beslutsamhet, som väckte positivt gensvar i de berörda länderna.
4	Ännu en impuls kom från The Lutheran-Episcopal Agreement 1982 i USA och från The Meissen Common Statement 1988 mellan Church of England och de evangeliska kyrkorna i Öst- och Väst-Tyskland. Var och en av dessa överenskommelser ledde till "eucharistic hospitality", d v s ömsesidig nattvardsgemenskap, till viss tjänstgöring i varandras kyrkor, gemensamt nattvardsfirande vid vissa tillfällen och en förpliktelse till gemenskap i liv och uppdrag. Personer, som deltagit i utformningen av båda dessa överenskommelser, gav oss förstahandsinformation om vad som förevarit.
5	Företrädare för de berörda kyrkorna samlades fyra gånger till överläggningar 1989-1992. Därutöver sammanträdde en redaktionsgrupp.4 Vi tar detta tllfälle i akt att tacka alla medlemmarna i gruppen, inte minst biskop Stephen Sykes (Ely), biskop Tord Harlin (Uppsala) och Dr Lorenz Grönvik (Helsingfors), som generöst svarat för detta extra arbete. Vi vill också uttrycka vår uppskattning och vårt varma tack till dem, som generöst svarade för mat och husrum under våra möten, till våra konsulter och ekumeniska observatörer för deras finkänsliga stöd och konstruktiva råd, till direktor Gunnel Borgegård för hennes arbete med att koordinera de nordiska och baltiska översättningarna, till alla dem, som arbetat med att göra denna rapport tillgänglig på andra språk och till de kyrkornas anställda, som bidragit med teologiskt och adminstrativt kunnande: Dr Mary Tanner, Rev Geoffrey Brown, Mr Colin Podmore och direktor Kaj Engström.
6	Syftet med dessa samtal var att föra oss vidare från våra hittillsvarande fragmentariska överenskommelser mot målet, som är synlig enhet. Genom att ta vara på tidigare ekumeniska dialoger hoppades vi uttrycka ett större mått av gemensam förståelse och att lösa upp de sedan länge upplevda svårigheterna mellan oss då det gäller biskopsämbete och succession. Vi fann att vi hade likartad historia och stod inför likartade utmaningar från samhället av i dag och att det inte fanns några väsentliga skillnader mellan oss inom de områden som rör tron, det sakramentala livet eller ämbetet (varje kyrka är redan episkopal till sin struktur). Vi blev övertygade om att det nu var möjligt att betrakta varandras kyrkor, var och en med sin speciella egenart, som systerkyrkor. Tiden var mogen för att komma närmare varandra och för att förverkliga en praktisk överenskommelse som skulle vara lika relevant för lekfolk som för prästerskap i vårt gemensamma uppdrag.
7	Denna målsättning visade sig så attraktiv för anglikaner och lutheraner i våra grannländer att antalet deltagande kyrkor i våra samtal utvidgades. De ursprungliga deltagarna kom från de fem nordiska länderna (Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige) och från Lettland, Estland och England. Redan från början och därefter fortlöpande informerade vi företrädare för kyrkorna i Litauen såväl som i Irland, Skottland och Wales om samtalens utveckling. Ärkebiskop George Carey, som före sin förflyttning till Canterbury deltagit i samtalen, ivrade för dessa kyrkors fulla deltagande och det var med stor glädje och tillfredsställelse som de senare välkomnades till överläggningarna.
8	Den slutgiltiga texten antogs enhälligt tisdagen den 13 oktober 1992 i Järvenpää och kallas Borgå-överenskommelsen (The Porvoo Common Statement) efter den finska stad i vars domkyrka vi hade firat gemensam nattvard föregående söndag. Anglikaner och lutheraner firade nattvard och hade gemensamma andakter morgon och kväll under dessa möten och faktum är att det var inom ramen för detta gudstjänstsammanhang, som Gud förde oss till samstämmighet.
9	Då det gäller strukturen och innehållet i denna rapport vill vi ge följande korta kommentar: Kap I tecknar de historiska och aktuella förutsättningarna och förankrar de följande läromässiga övervägandena i kyrkans uppdrag. I detta avseende följer det tankegången i The Niagara Report. Kap II redogör för vår samsyn i fråga om kyrkans väsen och målet som är synlig enhet. Se framför allt §§20 och 28. Kap III återger i korthet de grundläggande gemensamma dragen i anglikaners och lutheraners tro och trosutövning. De tolv avsnitten i §32 bygger på de läromässiga överenskommelser som träffats i tidigare dialoger. Kap IV börjar med att i §34 ange det viktiga problem som måste lösas, nämligen biskopsämbetet och dess relation till successionen. Rapporten öppnar sedan nya vägar, vilka anges i §35. De avsnitt som följer förtjänar att noga uppmärksammas. Detta kapitel försöker visa på en möjlighet att befria våra kyrkor från begränsade och negativa föreställningar och presentera en djupare förståelse av apostolicitet, av biskopsämbetet och av historisk succession som "tecken". Detta teologiska argument knyts i §54 i sin tur till ett missionssammanhang och slutsatserna av detta sammanfattas i §§56-57. Eftersom denna del av dokumentet bygger på erfarenheten av kyrkans liv i tolv olika länder hänvisar vi läsaren till den serie om tolv historiska uppsatser om biskopsämbetet i våra kyrkor och Canon Christopher Hills inledning till Essays on Church and Ministry in Northern Europe. Då det gäller den lutherska tolkningen av begreppet vigning i de nordiska och baltiska kyrkorna får de anglikanska läsarna god hjälp av Canon John Halliburtons analys av de vigningsordningar som för närvarande är i bruk. Lokala likheter och skillnader i synen på diakonatet och på initiation och konfirmation beskrivs och utvärderas i andra artiklar. Då vi nämner detta material vill vi framföra vårt varma tack till författarna och framför allt till Canon Hill för hans arbete som redaktör. Kap V innehåller, i §58, Borgå-deklarationen, som kommer att läggas fram för avgörande i respektive kyrkors beslutsfattande organ. Satsen b(v) gör det tydligt att utbyte av ordinerade ämbetsbärare måste ske "i enlighet med vid varje tillfälle gällande förordningar". Detta innebär ett realistiskt accepterande av vissa begränsningar som redan tillämpas i våra sammanhang, t ex beträffande kvinnliga biskopar (och på sådana, som blivit vigda av dem) eller synen på kvinnliga präster på vissa platser, kravet på skäliga kunskaper i det lokala språket, nödvändiga yrkesmässiga kvalifikationer, bestämmelser för statlig tjänst, avläggande av sedvanliga löften etc.
10	Vi överlämnar nu denna rapport till de deltagande kyrkorna för noggrant studium. Den engelska texten har översatts till vart och ett av de berörda språken, men den engelska texten står som originaltext. Som §§60 och 61 visar, strider inte dessa förslag mot redan existerande ekumeniska överenskommelser. Dock är vi medvetna om att denna rapport har betydelse också för andra kyrkor och vi skulle vilja understryka vikten av att våra ekumeniska samtalspartners får tillfälle att yttra sig under remisstiden. Till dem, så väl som till våra egna kyrkoledningar, överlämnar vi dessa förslag med ödmjukhe.
11	Vi hyser ett starkt hopp om att alla de deltagande kyrkorna skall godkänna Borgå-deklarationen. Om så sker, blir detta ett mycket betydelsefullt bidrag till återställandet av Kristi kyrkas synliga enhet. Så snart som en av de anglikanska kyrkorna och en av de lutherska kyrkorna har godkänt deklarationen kan avtalet träda i kraft och tillämpas dem emellan, under förutsättning att de förändringar, som är nödvändiga på grund av lagar och förordningar, görs av respektive kyrka. Först så småningom kommer deklarationens fulla betydelse att kunna värderas. Man kan förutse att det offentliga firandet för att markera våra nya relationer inte kommer att äga rum förrän alla de deltagande kyrkorna svarat.
12	Under nattvardsgudstjänsten i Borgå domkyrka, den sista söndagen vi tillbringade tillsammans under våra samtal, påmindes vi av predikanten om att det inte är tillräckligt att vi gläder oss inom våra anglikanska och lutherska traditioner. Om evangeliet skall kunna uttrycka och forma livet i vår gemenskap, kräver detta inte bara, att vi är trogna mot den tradition, som vi står i, utan också att vi är öppna för nya frågeställningar. En speciell utmaning möter dem som hör till nationalkyrkor, nämligen att utöva en kritisk och profetisk roll i den egna nationens liv och att dessutom bära vittnesbörd om en enhet i Kristus bortom nationella lojaliteter och gränser. Vi tror att de insikter och förslag, som denna rapport rymmer, erbjuder en väg som för oss närmare varandra då vi antar denna utmaning och gör det möjligt för våra kyrkor att ge ett fullödigt kristet vittnesbörd och att tjäna inte bara våra enskilda nationer och kulturer utan också inom ett vidare europeiskt sammanhang.

David Tustin, Biskop av Grimsby
Tore Furberg, Biskop emeritus av Visby

Johannesburg i februari 1993

Innehåll - Förord av ordförandena - Kap I - Kap II - Kap III - Kap IV - Kap V