Den Svenska kyrkans svar till den Anglikanska Biskopskonferensen 1922

Med djup och uppriktig tillfredsställelse har Svenska Biskopsmötet, samlat i St Klara kyrkorådssal i Stockholm den 20 och 21 april 1922 tagit del av den resolution, vari den under sommaren 1920 i Lambeth i London hållna anglikanska biskopskonferensen förordar, att nattvardsberättigade medlemmar av den svenska kyrkan skola admitteras till den Heliga Nattvarden i den anglikanska kyrkan. Ävensom att vid lämpliga tillfällen tillstånd skall givas åt svenska präster att tala i kyrkor tillhörande det anglikanska kyrkosamfundet. Att konferensen efter de långvariga och grundliga förhandlingar, som i detta ärende under de senare åren ägt rum, nu för sin del funnit tiden vara inne för en närmare förbindelse mellan de båda kyrkorna av den art, som efter sitt betydelsefullaste moment kan karaktäriseras såsom interkommunion, är för oss en källa till verklig glädje såväl därför, att vi däri se ett steg på vägen mot det stora mål, för vilket vi med Eder bedja och sträva, att låta den inre enhet, som alltid bestått och består mellan Kristi sanna lärjungar bättre än hittills komma till uttryck också i det yttre, som ock med hänsyn till den direkt praktiska betydelse, som en sådan förbindelse måste få för vår kyrkas kallelsegärning, för den själavårdande uppgift som den har sig av kyrkans Herre ålagd jämväl mot dem av dess medlemmar som leva utanför fosterlandets gränser och sålunda även och särskilt mot dem, som vistas i det brittiska väldet.

Frågan om betingelserna för medgivandet av nattvardsgemenskap mellan två kyrkosamfund har, av skäl som delvis torde framgå av det följande, hos oss icke i samma grad som hon Eder varit föremål för principiella förhandlingar och beslut. Ur den praxis, som vår kyrka hittills i nämnda hänseende följt, torde emellertid följande tvänne grundsatser kunna utläsas. 1: Åt enskilda medlemmar av främmande kyrkosamfund, som mera tillfälligt begärt att till sitt inre livs förkovran få inom vår kyrka deltaga i den Heliga Nattvarden, har rätten härtill såsom en kärlekens plikt medgivits. En förvägran av denna rätt i sådana fall in casu necessitatis, torde inom vår kyrka knappast hava förekommit. 2: För ett medgivande in genere åt ett visst kyrkosamfunds medlemmar av nämnda rätt förutsättes däremot, att en väsentlig överensstämmelse, dokumenterad genom det ifrågavarande samfundets bekännelseurkunder, föreligger i den kristna trosåskådningens anda och huvudpunkter. I fråga om de samfund, som i likhet med vårt anslutit sig till den Augsburgiska Bekännelsen, har medgivandet av en sådan allmän interkommunion betraktats såsom självklart, medan saken i andra fall torde hava ansetts kräva särskild prövning. Att man emellertid icke utan vidare ansett den direkta anslutningen till Confessio Augustana såsom det oeftergivliga villkoret för medgivande av interkommunion, framgår bland annat av det faktum - som i detta sammanhang är av särskilt intresse - att redan en gång tidigare från 17:de århundradet nattvardsgemenskap av denna art i Nordamerika bestått mellan vår kyrka och Eder. Två århundraden senare anbefalldes under ett antal år efter 1866 svenska emigranter till Amerika på platser, där tillträde till svensk evangelisk-luthersk menighet saknades, till protestantisk-episkopala kyrkan.1

Vår kyrka har sålunda i fråga om nattvardsgemenskap icke lagt avgörande vikt vare sig vid läran om kyrkans ämbete i allmänhet eller vid det som plägar benämnas biskoparnas apostoliska succession och därmed sammanhängande spörsmål. Den djupare, med hela vår grundåskådning sammanhängande grunden till detta förhållande, som vi även vid detta tillfälle anse oss böra starkt betona, har vid flera tillfällen under den förberedande utredningen och särskilt vid förhandlingarna i Upsala i september 1909 av den svenska kyrkans representanter klargjorts. Vi hänvisa i detta avseende till de vid sistnämnda tillfälle framlagda i och i den av ärkebiskopen i Canterbury år 1909 tillsatta kommitténs betänkande av år 1911 upptagna satserna rörande Svenska kyrkans lära om ämbetet. I dessa satser heter det bland annat:

3: Ingen särskild organisation av kyrkan eller av dess ämbete är inrättad jure divino, detta gäller sålunda också den ordning och de förhållanden, som omtalas i Nya Testamentet, ty den Heliga Skrift, norma normans för kyrkans tro, utgör ingen lag, utan hävdar fastmer för det nya förbundet den kristna frihetens stora grundsats, som orubbligt förfäktades av Paulus gentemot varje form av lagreligion, och som med ny styrka och klarhet tillämpades av Luther, men som härrör från vår Frälsare själv, som till exempel vid avskedet från sina lärjungar icke på förhand band deras kommande verksamhet medels några regler och inrättningar, utan hänvisande dem till Parakletens, den Helige Andens ledning.

4: Då ändamålet med varje organisation och med hela ämbetet utgöres av ordets predikan och sakramentens förvaltning - enligt Augustanas femte artikel har Gud inrättat 'ministerium docendi evangelii et porrigendi sacramenta' - kan vår kyrka icke erkänna någon väsentlig åtskillnad de jure divino i uppgift och myndighet mellan de två eller tre grader, i vilka nådens ämbete kan jure humano hava blivit indelat till kyrkans gagn och uppbyggelse.

5: Varje organisation av 'ministerium ecelesiasticum' och av kyrkan i allmänhet är värdefull i samma mån som den visar sig duglig att vara ett rent käril för evangelium och att föra Guds uppenbarelse fram till människorna.

6: Denna åskådning gör ingalunda vår kyrka likgiltig för ordningar, vilka under Andens ledning historiskt framvuxit ur den kristna församlingens krav och erfarenheter. Vi betrakta vår kyrkas särskilda former och traditioner icke endast med den pietet, som tillkommer ett ärevördigt arv från fädren, utan såsom en av historiens Gud åt oss anförtrodd gåva.

Av vår kyrkas här ånyo framlagda uppfattning av det kyrkliga ämbetet följer, att den allt avgörande huvudvikten av oss måste läggas, icke på några som helst spörsmål av mera formell natur, utan på den frågan, om och i vad mån de båda kyrkosamfunden överensstämma i uppfattningen av innehållet i det på den gudomliga uppenbarelsen grundade frälsningsbudskap, som åt dem båda har anförtrotts. De olikheter, som härvidlag utan tvivel förefinnas, böra till sin betydelse varken överskattas eller underskattas. Den olika betoning av läran om ämbetet, som ovan kommit till synes, torde antyda en viss divergens även i sådant, som enligt vår uppskattning äger en mer central ställning. En annan punkt, som då det gäller frågan om interkommunion av sig själv träder fram för tanken, är den skiljaktighet som enligt båda kyrkornas bekännelseskrifter förefinnes i deras uppfattning av själva nattvardens väsen. Bedömandet av huru djupt de antydda divergenserna sträcka sig försvåras i viss mån därav att, såsom jämväl under de förberedande förhandlingarna framgått, inom den anglikanska kyrkan själv tydligen ganska olika uppfattningar i fråga om båda de berörda punkterna äro representerade.

Trots detta och utan att vilja förringa den mellan de båda kyrkorna bestående olikheten, tveka vi emellertid icke att uttala, att under de förberedande förhandlingarnas förlopp och i samma mån som vi över huvud närmare lärt känna den anglikanska kyrkan, intrycket av den enhet, som i det allra djupaste och centralaste förbinder de båda kyrkorna, alltmer blivit det för oss förhärskande. Liksom hos allt levande, så har även inom Kristi kyrka och församling förefintlig samstämmighet icke karaktären av uniformitet , utan av enhet i mångfald. Att i detalj fixera varuti denna överensstämmelse framträder, kan ej här ifrågakomma. Men väl anse vi oss ej kunna underlåta att i korthet peka på de två punkter som, när det gäller den kristna åskådningens renhet, enligt vår uppfattning äro de framför alla andra avgörande, nämligen erkännandet av Skriften såsom norma normans för såväl liv som lära, samt frälsningens grundande på Guds nåd allena, mottagen genom tron.

Den förra principen innebär för oss, att i fråga om trons angelägenheter ingen annan auktoritet får direkt eller indirekt sättas över eller, vilket är detsamma, vid sidan av den profetiska och apostoliska, i den Heliga Skrift åt oss bevarade förkunnelsen om Guds gärningar till människornas frälsning i den frälsningshistoria, vari Jesus Kristus bildar den allt behärskande mittpunkt, dit allt det övriga blickar framåt eller visar tillbaka. Ur Guds uppenbarelse har det profetiska och apostoliska budskapet omedelbart framsprungit och utgör självt ett led däri. Alla senare uttryck för den kristna tron, huru stort deras värde än må vara, äro dock endast att betrakta såsom mer eller mindre tillförlitliga vägvisare till eller med Konkordieformelns uttryck, "vittnen" om denna uppenbarelse, vittnen, vilkas utsagor ständigt på nytt av kyrkans, liksom av varje enskild kristens erfarenhet måste prövas inför den i den profetiska och apostoliska förkunnelsen betygade, bekända och tolkade och sålunda även oss tillgängliga uppenbarelsen själv.

När vi vid sidan av uppenbarelseprincipen ställs tros- eller nådesprincipen, gäller det i grunden icke nå en andra princip bredvid den första, utan vi avse därmed blott att från en viss sida ytterligare klargöra uppenbarelsens innebörd. Uppenbarelsen är till sitt väsen alltigenom en uppenbarelse av Guds förekommande och ovillkorliga, allt mänskligt verk föregående och av detsamma oberoende nåd, det är: av Guds kärlek som, i det han därmed dömer synden, söker och upprättar syndaren med sin förlåtelse. Vad vi härmed uttrycka är ej blott en, låt vara den centralaste, av de på uppenbarelsens grund uppvuxna kristna trostankarna, utan själva grundriktningen och innebörden av allt det Guds handlande till vår frälsning, varigenom han uppenbarat sig för oss och i Jesus Kristus för oss, trots vår synd, upplåtit barnagemenskapen med sig. Något annat innehåll, som skulle kunna ställas vid sidan av detta, äger uppenbarelsen icke: allt annat som vi på uppenbarelsen grunda, är blott konsekvenser härav. Och då vi här med Guds nåd innerligt förbinda människan tro, avse vi därmed blott att ytterligare, gentemot alla moralistiska tendenser, bestämma den förekommande nådens väsen. Tron betecknar för oss ej ett mänskligt prestandum, som skulle föregå och utgöra ett villkor för Guds nåd och förlåtelse, utan tron är blott det av nåden själv skapade "organon leptikon", varigenom Guds nåd av människan mottages: av Guds kärlek i Kristus Jesus födes och uppbäres förtröstan på denna hans kärlek. Av den sålunda, oberoende av all mänsklig gärning, upplåtna gudsgemenskapen är det sedliga nya livet en frukt. Vårt sedliga handlande betingar och uppbär icke vårt religiösa Gudsförhållande, utan betingas och uppbäres alltigenom av detta: "de goda gärningarna" äro, för att begagna Luthers uttryckssätt, icke en betingelse för saligheten, utan saligheten som beredes oss i den trots vår synd upplåtna barnagemenskapen med Gud är betingelsen för att över huvud "goda gärningar" skola komma till stånd. Att de två av oss i denna skrivelse särskilda principerna i grunden blott äro en princip, framträder än tydligare, om man tänker på de motsatser som de negera. Vänder sig uppenbarelseprincipen närmast mot varje form av institutionalism och nomism, så riktar sig tros- eller nådesprincipen närmast mot varje moralism. Men institutionalism, monism och moralism beteckna ju endast olika sidor av en och samma, av oss alltigenom negerade åskådning. Enklast kunna kanske till sist de båda principerna sammanfattas i den enkla grundsatsen: mellan Gud och själen eller, och det säger för oss detsamma, mellan Kristus och tron får intet tredje, ingen institution, ingen lag, inga egna gärningar tränga sig in.

Samma uppfattning återfinnes, så vitt vi kunna finna, i sina huvuddrag dels i den sjätte, dels i den elfte, tolfte och trettonde av de Trettinio artiklarna.

Vi hysa den övertygelsen att, under måhända förefintliga skiftningar, en väsentlig överensstämmelse består mellan våra avdelningar av Kristi kyrka och församling i den för oss omistliga grundåskådning som vi nu hava korteligen antytt. I denna övertygelse mottaga vi med broderligt förtroende den framräckta handen. Vi uttala vår glädje över de anglikanska biskoparnas förenämnda beslut och finna för vår del intet hinder möta för att nattvardsberättigade medlemmar av den anglikanska kyrkan må admitteras till den heliga nattvarden i vår kyrka, ävensom att vid lämpliga tillfällen tillstånd må givas åt anglikanska präster att tala i våra kyrkor och där förrätta heliga handlingar.

--------

Till detta vårt principiella uttalande torde några ord böra fogas rörande detaljfrågor, som beröras i den engelska biskopskonferensens resolution och i det utlåtande av en särskilt tillsatt kommitté, varpå resolutionen stöder sig.

1:o Med anledning av konferensens resolution 25, vari det förordas, att i händelse en inbjudan riktas till en eller flera anglikanska biskopar att taga del i vigningen av en svensk biskop, denna inbjudan, så vitt möjligt, bör, efter samråd med ärkebiskopen, antagas, vilja vi giva uttryck åt vår tillfredsställelse över, att det önskemål, som av ärkebiskopen av Canterbury uttrycktes i det brev till ärkebiskopen i Upsala, vari han den 11 augusti 1920 meddelade Lambethkonferensens beslut, nämligen att, när tillfälle därtill erbjuder sig ett ömsesidigt deltagande av biskopar inom den ena kyrkan vid biskopsvigningar inom den andra måtte komma till stånd, genom tvänne anglikanska biskopars deltagande i den vigning av två svenska biskopar, som ägde rum i Upsala den19 september 1920, redan begynnt att förverkligas. Tillika vilja vi å vår sida förorda, att om en dylik inbjudan att deltaga i vigningen av en anglikansk biskop skulle utgå till någon enskild svensk biskop, denna inbjudan, så vitt som möjligt bör, efter samråd med ärkebiskopen antagas.

2:o Den anglikanska biskopkonferensens för hithörande frågor tillsatta kommitté uttalade i sitt utlåtande tvänne önskemål, som redan under de förberedande förhandlingarna i Upsala i september 1909 voro föremål för överläggning. Det ena gäller upprättandet inom den svenska kyrkan av ett diakonat av samma art som det inom den anglikanska kyrkan befintliga, det andra gäller införandet hos oss, likaledes i anslutning till den anglikanska kyrkans praxis, av handpåläggning såsom ett yttre tecken till den nåd som gives i konfirmationen.

I fråga om dessa båda punkter önska vi, under framhållande av att dessa önskemål varken nu eller tidigare på något sätt uppställts såsom villkor för interkommunion, i korthet uttala följande:

a: I fråga om diakonatet vilja vi framhålla, att vi inom vår kyrka icke numera äga någon ordning, som fullt motsvarar diakonatet inom den anglikanska kyrkan. Däremot finnes sedan åtskilliga år hos oss ett manligt diakonat i och för utövning av kärlekens tjänst åt sjuka, orkeslösa, förkomna, fattiga, sålunda liknande det hos oss äldre och rikare utvecklade kvinnliga diakonatet. Ett dylikt diakonat betecknas av den anglikanska biskopskonferens i resolution 49 såsom det inom den kristna kyrkan ursprungliga, vilket kan stödjas på Apostlagärningarnas sjätte kapitel. Något behov av eller någon önskan om ett diakonat i form av en inledning till prästämbetet, har icke försports i vår kyrka.

b: Frågan rörande handpåläggningens användande vid konfirmationen har, enligt vår mening. karaktären av ett adiaforon. Därav följer å ena sidan, att några principiella betänkligheter mot upptagandet av denna tilltalande i andra sammanhang även hos oss använda sed icke från vår sida förefinnas, men å andra sidan att vi ej kunna acceptera den under någon motivering, som på något sätt skulle kunna synas sätta denna dess karaktär av ett adiaforon i fråga.

I sammanhang härmed kunna vi icke underlåta att erinra om den synnerliga vikt, som vår kyrka lägger på konfirmandernas grundliga undervisning i den kristna trosåskådningens huvudstycken, såsom en oumbärlig förutsättning för konfirmationen - ett krav som i den anglikanska kyrkans konfirmationspraxis icke synes vara i lika mån behjärtat. I fråga om tillträde till H.H. Nattvard i vår kyrka för personer som konfirmerats av anglikanska kyrkan, hava betänkligheter tidigare uttalats till följd av kyrkans i Matt. 28:20 framhållna plikt att undervisa. Men dessa betänkligheter hava icke förhindrat tillträde till H. H. Nattvard inom vår kyrka för sådana, som konfirmerats inom engelska kyrkan. Vi föreställa oss, att de båda kyrkorna ömsesidigt kunna hava något att lära sig av varandra, såväl i fråga om nattvardsläsningen, som när det gäller själva konfirmationsakten och dess betydelse.

Vad vi senast anfört om de ungas kyrkliga undervisning, är att betrakta som ett önskemål, ingalunda som något villkor för nattvardsgemenskap från vår sida.

3: Till förekommande av varje missförstånd anse vi oss slutligen böra fästa uppmärksamheten därpå, att Augustanasynoden i Nord-Amerika och den Tamuliska evangelisk-lutherska kyrkan i Syd-Indien, som kunna betecknas såsom den svenska kyrkans dottersamfund och med vilka denna står i interkommunion likasom överhuvud i den allra närmaste gemenskap, likväl äro fullständigt självständiga kyrkosamfund, varför i fråga om dem inga som helst konklusioner kunna dragas av de överenskommelser, som den svenska kyrkan träffar till främjande av enheten inom Kristi kyrka.

Låte Gud sin välsignelse vila över den innerligare förbindelsen mellan våra båda kyrkor som vi nu stå i begrepp att sluta, och må Kristi församling hos oss båda därur skörda rika frukter för sitt andliga liv.

Må vi härigenom ock göras bättre skickade att bliva redskap i Guds hand för att mellan de kristtrogna över hela jorden knyta endräktens och fridens band.

Stockholm den 21 april 1922

På Svenska Biskopsmötets vägnar
Ärkebiskop i Upsala
Biskop i Lund
Biskop i Skara
Svenska Biskopsmötets delegation

1 I Cleri Comitialis Cirkulär till prästerskapet från riksdagen 1865-66 anbefalles utfärdandet av ett intyg i nämnda syfte till emigranter. I motiveringen därtill anföres "att en för närvarande här i huvudstaden vistande Biskop, tillhörande den engelska episkopala kyrkan i Förenta Staterna, givit oss de mest välvilliga försäkringar därom, att sådana våra landsmän, vilka begiva sig till orter, där Evangelisk-Lutherska menigheter icke finnas, skola hos engelska kyrkans prästerskap, om de till detta prästerskap vilja vända sig, hava att säkert påräkna erforderligt biträde i såväl andeliga som lekamliga angelägenheter, utan att från engelska kyrkans sida skall göras ringaste försök att bibringa dem andra meningar än den vår kyrka bekänner, eller från sistnämnda kyrka i något avseende dem avlägsna